Vasaloppet 2014 var trots tuffa förhållanden i spåren ett rent under av smidig logistik. Foto Lena Sonne
Krönika: På väg tillbaka hem efter Vasaloppet 2014 som visade sig vara tufft, men otroligt väloljat ur logistisk synvinkel.
Så här dagen efter mitt första Vasalopp någonsin värker musklerna både här och där. Förhållandena var oväntat tuffa och tankarna på att göra en hyfsad tid gav vi snart upp och bytte mot en blygsammare ambition: att komma i mål.
Gårdagen började i svinottan, vid tretiden på morgonen efter övernattning på ett hemtrevligt hotell i Siljansnäs. Därefter flöt dagens logistik på långt över förväntan. Enkel bilfärd till Mora, parkeringsplats intill målet, smidig inslussning på en bekväm buss till starten i Sälen, som bjöd på ytterligare ett par timmars efterlängtad sömn.
Vid starten fortsatte den smidiga hanteringen, ingen kö till nummerlappsuthämtningen, väskan med omklädning och påsen med överdragskläder kastades i en container utanför startfållan och knappt tio minuters väntan innan starten gick. Den enda kön var till toaletten, något alla nervöst kissnödiga manliga åkare (utan scenskräck) slapp tack vare flera utplacerade pissoarer.
Några dagar innan årets Vasalopp den 2 mars var det inte alls säkert att loppet skulle bli av. Mildvädret hade fått myrarna under spåren att smälta och vatten hade trängt upp på flera sträckor. I tisdags förra veckan uppmålades läget som kritiskt. Med vädrets makter emot sig och genom en enorm hjälteinsats har arrangörerna och frivilliga ortsbor lyckats flytta snön, dränera, skotta, gräva och pista fram 90 kilometer spår mellan Sälen och Mora, så att de drygt 15 000 deltagarna skulle få pröva sina krafter och vallafärdigheter i år igen.
Och visst gick det trögt ibland. Första halvan av loppet fanns inga spår att tala om för oss motionärer i det tionde startledet. Många var dem som tog av skidorna och gick upp för den första backen i Sälen, många var det som ramlade, svor, bröt stavar, slirade och kämpade. Första halvan av loppet – upp till kontrollen i Evertsberg – räknade jag själv in tio vurpor – alla på flacka partier. Jag halkade runt som Bambi, svor och förbannade mitt infall att ställa mig i startfållan.
Men det blev bättre. I alla kontroller möttes vi av glada, uppmuntrande funktionärer med bullar, blåbärssoppa, sportdryck och vatten. Längs vägen fick vi glada tillrop av åskådarna och pistmaskinerna åkte fram och tillbaka i spåren för att underlätta för oss i den allt mer potatismosliknande snön.
Väl i mål – vilken känsla! – fortsatte arrangemanget att imponera. Trevliga funktionärer tog hand om våra skidor och lotsade oss till duschbussarna, en kort bussresa till väskhämtning, en varm dusch och ett efterlängtat mål varm, god mat. Sedan buss tillbaka till målet och skidorna och en kort promenad till bilen där anhöriga väntade för skjutsning till en skön säng på ett annat hemtrevligt, gästvänligt bed and breakfast några mil bort.
Jag är djupt imponerad. Logistiken, bemötandet, servicen, arrangemanget. Vasaloppet är ett logistiskt mästerverk.
Av Hilda Hultén
