Lokal medfinasiering styr järnvägssatsningar

Om inte kommuner och landsting skjuter till egna pengar riskerar statliga satsningar på vägar och järnvägar att utebli. Det blev konsekvensen när alliansregeringen öppnade upp för lokal medfinansiering av viss infrastruktur, visar stadsvetaren John Hultén i sin avhandling.

– Systemet för hur staten väljer att investera i ny infrastruktur behöver bli mer transparent, säger John Hultén som nyligen skrivit en avhandling om hur det går till när staten fattar beslut om kostsamma väg- och järnvägsinvesteringar.
John Hultén visar i sin avhandling ” Ny väg till nya vägar och järnvägar” att beslutsfattandet under de senaste decennierna har blivit mer pragmatiskt och att förhandlingar mellan lokal, regional och nationell nivå kommit att bli ett allt mer centralt inslag i beslutsprocessen. Ett exempel på denna utveckling är lokal och regional medfinansiering av statlig infrastruktur.
– Tidigare var det i hög utsträckning experter på väg- och banverk som utifrån analytiska metoder avgjorde var behovet av nya satsningar var störst. Idag präglas beslutsprocessen mer av kommuners och regioners agerade för att få till stånd infrastruktursatsningar. I det sammanhanget har medfinansiering kommit att bli ett viktigt verktyg, säger John Hultén.
När alliansregeringen år 2010 öppnade upp för att kommuner och landsting skulle vara med och finansiera statliga infrastruktursatsningar så var det ganska kontroversiellt. Det fanns de som varnade för att staten skulle skyffla över kostnader på kommunerna och att rika kommuner nu skulle kunna köpa sig till statliga miljardinvesteringar. Andra, bland annat regeringen och väg- och banverk, menade att medfinansieringen var ett styrmedel som skulle medföra att fler projekt kunde startas och att det skulle bidra till bättre samarbete i planeringen.
John Hultén har studerat väg- och järnvägsprojekt i Skåne som var på agendan inför beslut om den statliga investeringsplanen för perioden 2010-2021. Vid samtliga positiva beslut kan man se en koppling mellan statlig satsning och lokal medfinansiering. Detta trots att alliansregeringen utlovade att eventuell medfinansiering inte skulle påverka prioriteringen av var nya vägar och järnvägar skulle byggas.
En annan konsekvens av att kommuner och landsting tar ett större ansvar vid finansieringen är att det totalt sett investerades mer pengar i infrastruktur. Utöver de 417 miljarder som riksdagen beslutat tillkom ca 65 miljarder för 12-årsperioden.
– Rätt hanterat kan medfinansiering vara ett bra instrument. Det tydliggör olika intressen, värderingar och avvägningar och bidrar därmed till en bättre beslutsprocess, säger John Hultén.
– Men för ett verkligt bra system krävs att medfinansieringen hanteras på ett öppet och transparent sätt där det är tydligt vem som bär ansvaret för vad.
 


Läs mer