DEBATT “Trots att branden berörde ett avgränsat område och trots att läget knappast hade kunnat vara gynnsammare – försvarsmaktens centrallager ligger i Arboga, knappt 6 mil bort, och ICAs största lager ligger 3 mil bort i Västerås – var myndigheterna alltså tvungna att förlita sig på insamlingar från allmänheten för att klara krissituationen” skriver Lars Anders Johansson, Timbro, i en debattartikel i på helahalsingland.se
Detta är ett utdrag ur artikeln:
“Sverige saknar försörjningsberedskap och detta är följden av en medvetet förd politik. 1994 – 95 skar regeringen Carlsson ned Jordbruksverkets beredskapslager med 300 miljoner kronor vilket inledde en utveckling som kulminerade med försvarsbeslutet 2000, då beredskapslagren helt avvecklades. Civilförsvaret skulle nu, precis som det militära försvaret, helt och hållet inrikta sig på internationella insatser. 2002 upphävdes 1993 års beredskapsförordning, vilket innebar att ingen myndighet längre hade ett övergripande ansvar för livsmedelsförsörjningen i landet.
Man hade kunnat föreställa sig att en borgerlig regering skulle ha återställt den beredskap som de socialdemokratiska regeringarna avskaffat, men efter åtta år med Alliansen kan konstateras att man fortsatt på den inslagna vägen. Försäljningen av de kraftfulla Vertolhelikoptrarna som försvarsmakten tidigare använt för brandbekämpning (de såldes till ett privat amerikanskt företag som använder dem till, just det, att släcka skogsbränder) var ett led i denna politik. Eftersom riksdagen bestämt att det inte längre ingår i försvarsmaktens uppgifter att hantera civila kriser så behöver man inte längre ha utrustning för sådana uppdrag.
Trots att branden berörde ett avgränsat område och trots att läget knappast hade kunnat vara gynnsammare – försvarsmaktens centrallager ligger i Arboga, knappt 6 mil bort, och ICAs största lager ligger 3 mil bort i Västerås – var myndigheterna alltså tvungna att förlita sig på insamlingar från allmänheten för att klara krissituationen. Det är lätt att föreställa sig hur handfallna de skulle vara om det rört sig om en omfattande nationell krissituation.
Trots att vi betalar världens näst högsta skatter kan staten inte ens leverera den miniminivå av funktioner som till och med de mest förhärdade nyliberaler anser utgöra det offentligas kärnuppgifter. ..
Men det är inte bara nedskärningarna av det offentligas beredskap som gör Sverige mer sårbart än tidigare. Också på den privata sidan är krisberedskapen obefintlig. Den inhemska livsmedelsproduktionen täcker knappast befolkningens behov och dyra lagerkostnader och korta ledtider i detaljhandelskedjorna innebär att det knappt finns några livsmedelslager i landet. Skulle infrastrukturen slås ut skulle de svenska butikshyllorna gapa tomma inom ett dygn.”