Tobias Jonasson är partner på konsultföretaget MYSIGMA och krönikör för Intelligent Logistik. Foto: Hilda Hultén.
Ur Intelligent Logistik nr 7 2019.
Alla pratar hållbarhet och minskad miljöpåverkan. Politikerna gör sitt för att komma underfund med vilka regleringar som mest effektivt inverkar på hur näringsliv och samhället i övrigt fattar beslut och agerar i sammanhang som påverkar klimat. Företagen sliter med att hitta klimatsmarta åtgärder och göra marknadsföringspoänger av sina initiativ och genuina hänsyn och ömkan för moder natur. Samhällsmedborgaren källsorterar, tar bussen till jobbet och svarar i undersökningar att man gärna betalar mer och kan tänka sig att vänta längre på varor och tjänster som har mindre klimatpåverkan.
Godstransporterna får generellt betraktas som en av de största klimatbovarna. Transportsektorn representerar drygt en tredjedel av de nationella utsläppen av växthusgaser, varav vägtrafiken står för drygt 90 procent. Sverige har satt som mål att (jämfört med 2010) minska utsläppen av växthusgaser från transportsektorn med minst 70 procent till 2030. En utmanande målsättning som inte gynnas av den kraftigt ökande e-handeln.
E-handelns ambition att tillhandahålla en bekväm och friktionsfri köpupplevelse har på senare år tillfört en ny dimension och komplexitet i att förstå och bemästra transporternas negativa klimateffekter. Köp i butik ersätts av att samma varor istället beställs på nätet och levereras hem till kunderna. Utvecklingen riskerar att leda till en kraftig ökning i antalet transporter, en transport som idag präglas av tydliga utmaningar i effektivitet och därigenom även i sin påverkan på klimatet. Det redan ohållbara riskerar att krackelera och helt rasa samman.
Alla, eller nära på i alla fall, har förstått allvaret i klimatfrågan. Det krävs skyndsamma åtgärder för att inte paja planeten. Det krävs redbara handlingar som bidrar till att vända utvecklingen och rädda jorden. Ett uppdrag och en förpliktelse som också gör klimatfrågan till ett ytterst tacksamt budskap för marknadsavdelningarna. Vem vill inte framstå som en räddare av planeten? Eller kanske framförallt, vem vill ge sken av att passivt ha del i att sumpa den?
Såväl transportföretagen som deras kunder gör just nu allt för att upplysa sin omgivning om sin redbarhet och vilka klimatrelaterade åtgärder man vidtagit. Det handlar om stort och smått. I vissa fall substantiella insatser med väsentlig påverkan för att i andra fall balansera på gränsen till tramsigt. PostNord vill med sitt klimatjippo ”Förpackningsresan” effektivisera e-handelslogistiken genom att minska andelen luft i sina transporter. Andra har dammat av och i olika grad förädlat postverkets uråldriga cykelkoncept för leveranser i storstäder och lyckats relansera det som en klimatfrälsare. E-handlarna och uppstickarna inom last mile-transporter låter det inte undgå någon att man faktiskt klimatkompenserar och därmed gottgör naturen för den skada man åsamkar genom sina transporter.
Jag har kommit på mig själv att bli lätt provocerad av att läsa och lyssna på allas goda gärningar för klimatet. Inte minst för att jag ofta tror mig kunna genomskåda bristen på innerlighet i att faktiskt bidra. Samtidigt inser jag att det nog bara är att härda ut. Oavsett bakomliggande motiv och formuleringarna på marknadsavdelningarna är alla insatser, stort som litet, åtgärder som ändå bidrar till att göra allt lite bättre. Med andra ord får man helt enkelt stå ut med att höra om allas förträfflighet och heroiska klimatinsatser. Huvudsaken är ändå att något görs, inte varför.
Tobias Jonasson
