Krönika: Leveranser till dörren – på vems risk?

maj 14, 2019 E-HANDEL , JURIDIK
Krönika: Leveranser till dörren – på vems risk?

Kristina Nilsson är jurist med inriktning på avtalsfrågor inom transport och logistik på Fondia. Foto Fondia.

I takt med att e-handeln ökar tvingas både handlare och inte minst transportörer hitta nya lösningar för att möta kundernas krav på snabba och enkla varuleveranser. Men något som inte riktigt hängt med i e-handelns snabba utveckling är ansvarsreglerna för skadade och saknade varor. Allt fler leverantörer erbjuder numera leverans direkt till dörren, även om kunden inte är hemma för kvittens. Men risken är då att transportören blir ansvarig för skador eller förluster som uppkommer efter avlämnandet.

Lagstiftningen och standardavtalen inom transporträtten innehåller regler kring reklamation som är väldigt precisa och innebär risker för transportören om inte godset hanteras på rätt sätt. Eftersom reglerna är lagstadgade är det inte lätt att avtala bort dem. Reglerna bygger på att kunden ska reklamera synliga fel direkt vid mottagandet och eventuella dolda fel snarast därefter. Görs reklamationen senare än så, måste mottagaren kunna bevisa att skadan uppkommit under transporten. Görs reklamationen i rätt tid är utgångspunkten att transportören är ansvarig.

De korta och strikta reklamationsreglerna finns till för att transportören inte ska behöva ta ansvar för vad som händer med varan efter det att den avlämnats. Normalt sett kan transportören bevisa att någon transportskada inte fanns genom att mottagaren kvitterar paketet utan anmärkning. Om paketet lämnas utanför en dörr eller läggs i någons brevlåda finns ingen sådan kvittens. Frågan är då om vem som ansvarar för skadade eller försvunna paket.

Transportören kan såklart försöka skydda sig mot detta på olika sätt. Genom avtal med transportköparen kan transportören friskriva sig från ansvar gentemot avsändaren. Då måste avsändaren istället bevisa att transportören skadat godset för att få rätt till ersättning.

Genom en överenskommelse mellan avsändaren och mottagaren kan ansvaret också lämpas över på mottagaren, som i praktiken avsäger sig rätten att reklamera. Denna lösning har dock mött kritik och det finns några avgöranden hos Allmänna Reklamationsnämnden där en sådan friskrivning mot konsument ansetts vara oskälig. I slutändan har alltså transportören ändå fått ta ansvaret för skadorna. Konsumentskyddsreglerna i Sverige är långtgående och konsumenter har stora möjligheter att reklamera fel och skador, vilket alltså inte kan avtalas bort utan vidare.

Flera transportaktörer väljer att filma eller fota leveransen så att det finns bevis på att leverans har skett och att man utfört sitt uppdrag och kan i många fall vara en bra hjälp vid tvister. Agerandet aktiverar dock i sin tur ett antal (inte helt enkla) frågor kring personuppgiftshantering etc. och ger inte en trygghet som är jämförbar med mottagarens faktiska kvittens.

Oavsett val av modell, är det viktigt att skapa sig en tydlig bild kring vilka risker de olika alternativen är förenade med. Försäkringsbolagen kan ha synpunkter på ersättningsanspråk, konsumenter kan skyddas i situationer där någon trodde sig ha koll på ansvarsfrågan och avtalade undantag riskerar att vara oförenliga med gällande lag.

Så, vad göra? Som i alla affärer finns det risker, och ytterst är det upp till dig som transportör, transportköpare eller mottagare att väga uppdragets omfattning och potential mot potentiella risker och hot. Huvudsaken är att du förstår vilken risk du tar.

Är lagstiftningen obsolet? Kanske… Den är i åtminstone inte anpassad till dagens marknadssituation. Men den kanske fortfarande behövs för att skydda de mindre aktörerna? Frågan är dock vem som är villig att ansvara för riskerna med de ”smidiga” och ”bekymmerslösa” leveranserna.

Av Kristina Nilsson

Kristina Nilsson är jurist med inriktning på avtalsfrågor inom transport och logistik på Fondia.

 


Läs mer