KRÖNIKA: Beställaransvar för transporter – en (o)hanterbar risk?

Kristina Nilsson. Foto: Fondia.

Som de flesta känner till krävs tillstånd för att utföra yrkesmässiga transporter. Antingen ett yrkestrafiktillstånd i Sverige eller ett gemenskapstillstånd inom EU. Transportörer har också en mängd andra regelverk att förhålla sig till, bland annat reglerna om cabotage.

Cabotagereglerna innebär, något förenklat, att en utländsk transportör endast får verka tillfälligt i Sverige. Motsvarande gäller svenska åkare i andra EU-länder. Tanken med reglerna är att transportörer ska kunna bedriva sin verksamhet på lika villkor, oavsett i vilket land man hör hemma, och att man inte ska kunna priskonkurrera på ett ojuste sätt med hjälp av lägre skatter och kostnader.

Men ansvaret för kontroll av tillstånd och cabotage gäller inte bara transportören, utan även dig som beställare av transport. Reglerna om beställaransvar har funnits ett tag, men den 1 juli 2018 skärptes reglerna. Syftet med skärpningen är att företag inte ska komma undan med att utnyttja transportörer som bryter mot reglerna, för att exempelvis få lägre priser.

Syftet är att komma åt stora företag och speditörer som tidigare utnyttjat den svaga lagstiftningen för att göra just detta, men reglerna gäller även den lilla transportköparen. Beställaransvaret innebär att den som beställer transporter på väg har ett ansvar att kontrollera att transportören har de tillstånd som krävs.

Ansvaret omfattar också att kontrollera så att transportören inte bryter mot cabotagereglerna. Ansvaret är dessutom straffsanktionerat och innebär att den som bryter mot reglerna kan straffas med böter eller fängelse. Trots denna risk för ansvarsutkrävande, är det få köpare av transporter som har kunskap om detta.

Kontrollen av tillstånden kan visserligen göras relativt enkelt, för svenska tillstånd via Transportstyrelsens hemsida,  men varje företag måste göra en bedömning och inventering av vilka kontroller som krävs utifrån deras situation. Om man köper enstaka transporter direkt av en transportör krävs att man kontrollerar tillstånd vid varje enskild transport, medan kontrollerna vid löpande samarbeten troligen inte behöver göras lika ofta.

Lite oklart? Ja, det är det.

Transportstyrelsen har meddelat att de inte kan lämna några närmare besked om och hur kontrollen av tillstånd ska dokumenteras eller hur ofta kontroll bör ske vid löpande avtal om transporter. Detaljerade riktlinjer saknas alltså, trots att brott mot reglerna kan leda till fängelse.

Kontrollerna av om cabotagereglerna följs är än svårare att hantera, eftersom dessa inte kan göras mot något register. Beställaren förväntas helt enkelt förstå hur transportbranschen fungerar och kunna avgöra om en transportör följer det komplexa regelverket. Detta kanske inte är så svårt för en stor spelare, som exempelvis en speditör eller ett stort företag, med en van inköpsavdelning. Men rimligheten i att en liten transportköpare ska förväntas kontrollera ett utländskt åkeris regelefterlevnad i Sverige, kan ifrågasättas.

Polisen jobbar aktivt med frågan och det har gjorts ett antal anmälningar avseende brott mot just beställaransvaret. Förhoppningsvis ger detta viss vägledning framöver.

Mitt råd till er som köper transporter är att inventera era rutiner för inköp av transporter och dokumentera detta, så att ni kan visa att ni arbetar aktivt med frågan. I takt med att fällande domar kommer, vilket ger mer vägledning, så bör också rutinen utvärderas. Med tanke på risken för påföljd är detta en fråga som transportköparen inte kan förbise.

Kristina Nilsson, jurist med inriktning på avtalsfrågor inom transport och logistik, Fondia.