Trafikverket räknar med en kraftig ökning av trafiken för både personbilar och lastbilar i sin nya infrastrukturplan, detta trots att Sveriges klimatmål kräver raka motsatsen. Det finns anledning för regeringen att snarast ge Trafikverket tydliga direktiv att i sin planering utgå från att klimatmålen ska nås, skriver en lång rad professorer och andra trafikforskare i en debattartikel i Göteborgs-Posten.
DEBATT: Den svenska regeringen håller en hög profil i klimatfrågan och anser att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer. En såväl nödvändig som lovvärd ambition, som dock behöver följas av tydliga beslut och styrmedel på hemmaplan, inte minst inom transportsektorn, där utmaningarna är som störst. Det är därför oroväckande att Trafikverket i sin nyligen publicerade infrastrukturplan utgår från en utveckling där klimatmålen inte alls nås.
Den statliga utredningen Fossilfrihet på väg (SOU 2013:84) drog slutsatsen att målet om ett klimatneutralt Sverige 2050 förutsätter 80 procent minskning av klimatutsläppen från vägtrafiken till 2030, och att biltrafiken i Sverige då inte kan fortsätta att öka. Trafikverket har själva i sitt klimatscenario (TRV 2014:137) konstaterat att biltrafiken nationellt skulle behöva minska med 12 procent till 2030 jämfört med 2010, för att regeringens mål ska kunna nås.
Trots detta utgår Trafikverket från en väsentlig ökning av trafiken i sin rapport ”Inriktningsunderlag inför transportinfrastrukturplanering för perioden 2018 – 2029”, som offentliggjordes den 30 november. Inriktningsunderlaget, som utgör grunden för den kommande infrastrukturpropositionen, omfattar en budget på 522 miljarder kronor varav 281 miljarder kronor för nyinvesteringar. Den prognosticerade trafikökningen man tar som utgångspunkt handlar om 25 procent för personbilar och 55 procent för lastbilar till 2030 jämfört med 2010.
Bortser från klimatpolitiska mål
Vad får då detta för konsekvenser? I Trafikverkets samhällsekonomiska analyser utgör trafikanternas tidsvinster den absolut största plusposten för nya vägar och järnvägar. Om biltrafiken ökar med 25 procent, så leder det till betydande trängsel i och kring de större städerna. Då blir också bilresenärernas tidsvinster av nya vägar betydligt större än i ett scenario där trafiken inte ökar alls, eller minskar något.
Prognosen om stora trafikökningar innebär således att den samhällsekonomiska lönsamheten för nya vägar ökar kraftigt. Dessa antaganden innebär att Trafikverket i den praktiska infrastrukturplaneringen bortser från de klimatpolitiska målen om en fossiloberoende fordonsflotta till 2030.
En statlig infrastrukturplanering som utgår från en kraftig ökning av biltrafiken ger inte bara en felaktig inriktning på statliga investeringar. Den är nu också ett reellt problem för progressiva städers omvandling. Flera städer med centrala stadsförnyelseprojekt som Eskilstuna och Göteborg upplever att Trafikverkets planering krockar med ambitioner om att begränsa biltrafiken och bygga bostäder och arbetsplatser centralt. Syftet med centrala stadsförnyelseprojekt är ju att öka städernas attraktivitet och minska behovet av transporter och bilresor genom att skapa tillgänglighet och närhet.
Förnybara drivmedel räcker inte
Teknikutvecklingen mot bland annat elfordon och förnybara drivmedel är mycket viktig, men inte tillräcklig i sig för att nå målen. Det krävs också ekonomiska styrmedel i kombination med samhällsplanering och infrastruktur som minskar behovet av transporter och erbjuder klimateffektiva transportalternativ.
Infrastrukturinvesteringarna de närmaste åren kommer att prägla våra städers och regioners transportmöjligheter till år 2030 och framöver. Satsningar på utbyggd vägkapacitet i och kring städer leder i de flesta fall till ökad trafik, och på lite längre sikt även till en mer utspridd bebyggelsestruktur som ökar transportbehoven, och ytterligare försämrar konkurrenskraften för inte minst kollektivtrafiken.
Behöver få tydliga direktiv
Klimatmålen är redan svåra att nå, det kommer att bli en stor utmaning även om alla politiska beslut är samordnade och går i rätt riktning. Vilken infrastruktur vi bygger de närmaste åren är centralt för om vi ska kunna nå regeringens mål om ett fossiloberoende transportsystem till 2030, och målsättningen att Sverige ska bli ett av världens första fossilfria välfärdsländer.
Det faktum att infrastrukturplaneringen nu utarbetas efter prognoser och inriktningar som är mycket svåra att förena med regeringens egna klimatmål visar att regeringens nuvarande direktiv är för vaga. För att leva upp till Sveriges högt hållna klimatideal i Paris, bör regeringen snarast ge Trafikverket tydliga direktiv att infrastrukturplaneringen ska utgå från att klimatmålen nås.
Magnus Blinge, styrkeområdesledare transport, Chalmers
Göran Finnveden, professor, KTH
Mattias Höjer, professor, KTH
Karolina Isaksson, docent, VTI
Anders Roth, ansvarig hållbar mobilitet, IVL Svenska Miljöinstitutet
Frances Sprei, forskare, Chalmers
Thomas Sterner, professor, Göteborgs universitet
Jonas Åkerman, forskningsledare, Miljöstrategisk analys, KTH
